3. Hur jag mår? (Och igen tack!!)

Det första alla brukar fråga är hur jag mått i allt det här, så jag börjar med det. Tack, den som frågar - jag mår bra!

Först när drevet började kändes det förstås förfärligt, och jag tänkte till en början att det var jag som hade gjort något fel, så då mådde jag inte bra. Jag tyckte jättemycket om Energimyndigheten och blev helt förfärad över att jag kanske hade gjort något som skadat myndighetens rykte, vilket jag absolut inte ville. Men sen såg jag hur det hela var iscensatt och förstod att det inte var mitt fel. 

Det här är naturligtvis en väldigt allvarlig historia, men jag känner mig otroligt omhändertagen och det känns samtidigt bra att vara del i något konstruktivt. Efter avslutet fick jag dessutom väldigt fort ett uppdrag i ett fint Waste-to-Energy projekt, så jag kom ifrån dålighetskänslan.

Det allvarliga är att det visar att samhället är på väg i en odemokratisk riktning, och att det här är en del i ett hårdare klimat som drabbar väldigt många, och även vårt omställningsarbete. 

Sen vill jag med dessa rader samtidigt tacka så innerligt för allt stöd jag fått i den här processen, i form av goda råd, skrivningar, axlar att luta mig mot, och t.o.m insamlingar och finansiella bidrag som hjälpt mig att hålla mig på fötter. Det är inte jag själv som gjort att vi lyckades vända opinionen, vilket listan i kap 5 vittnar om. Efter ett drev saknas ofta möjlighet att bemöta felaktigheter, men jag fick det. Stort tack till alla modiga journalister, skribenter och andra som på olika sätt jobbat för att belysa den här historien. Ni är alla i mitt hjärta.

Jag känner ingen ilska mot Energimyndigheten för det som har hänt och jag hade jättebra kollegor på myndigheten och önskar dem allt gott framöver. Inte heller personerna i fråga som startade drevet känner jag någon ilska mot. Jag förstår att det som gjorts mot mig i grunden handlar om okunskap.